KultCon 2014

Okay. This is going to be a long one. Don’t read if you can’t stand a lot of self-loathing - and before you ask; no, this is not a cry for attention or me going "boo-hoo everyone hates me." This is my experience of a long time fighting for people to stop judging cosplayers based upon how they look.

I'm plus-sized, there’s no hiding it. Aside from that it’s a risk for my health, which admittedly worries me a bit; I’m pretty comfortable in my own skin.
I am beyond used to that people call me names when I cosplay. It still is like a mother-fucking knife stabbing me in the back when I hear people call me names or when I after the convention browse images and see what people write. I’ve been – among other things, told to stop cosplaying because I bring other cosplayers down with how ugly I look. The sheer amount of hate that I’ve received is… insane. Soooo much that again and again I’ve decided to stop cosplaying, but then someone has cheered me on and I decide to try just one more costume. And I have been cosplaying for twelve years, so that’s a long time of hearing things like this.

So, yeah, you might say that I’m not particularly confident with cosplaying on an everyday basis, even though I love it. It’s a love-hate relationship, truthfully.

I wasn't planning on competing at KultCon. Far from it. I made Merryweather (Sleeping Beauty) because I love her as a character and I knew that the theme for the cosplay-chess was going to be hot vs. cold (at least it was when I signed up o.o ) and I wanted an excuse to yell “MAKE IT BLUE!” to someone dressed in pink/red. But then Linnéa (head of cosplay) made me sign up for the competition on location, and I just went “… fine. For shits and giggles.”

I had fun. I owned that stage, because frankly – Merryweather is just like me. Short, grumpy, over-weight but though she's prickly like a cactus she's a real softie on the inside. It’s not a perfect cosplay. The only screen-accurate thing on it is the dress, the rest is me going “would she - if she had the possibility, add details like this?”

And an hour after the competition I got a call asking me to come into judging. I literally stared at my phone for two minutes wondering what the hell just had happened. I was convinced that they’d picked the wrong person and that they’d go “lol we were mistaken. Kthxbai” when I stepped into the room. A part of me still thinks this is the case.

But then later that night I got a text saying that I’d been selected to win something in the cosplay competition. I lost it. I think I broke down crying four or five times, because in my world people like me don’t win things. Not with the ongoing debates about weight, about how you look and the constant talk about that you have to have a 90/60/90 body.

Until actually hearing my name being announced on the stage (and really-really? Until I left the convention) I thought this was a mix-up. I held on to my trophy afraid someone would take it away from me. On-stage I think I yelled "WHAT?!" four or five times. And I find it so ironic that despite me raging again and again about that I hate the category “most alike/similar” category (due to the pressure about looks), in which category did I win? Most alike/similar.

I think this proves that I have a point. You don’t have to have a “perfect body” (and Lord knows I hate using that phrase, because everybody is perfect as long as they feel good about themselves) to win. You can be a short, grumpy, fat woman who likes to sew and improvise with a limited budget. You don’t have to starve yourself, work out like a loon or have a fat wallet. You need to love a character enough to want to dress up like them, and hey – if you happen to cosplay a short, fat, grumpy old woman while you are one – good for you. But never forget – if you don’t want to cosplay a short, fat, grumpy old woman but a beautiful princess, go crazy. Do what you love. Because when you feel beautiful and comfortable with what you cosplay you are gorgeous no matter what.

Thank you Cherry for beating this message into my thick-headed skull. I love you <3 

Utseendefixering inom cosplay

Jag känner mig fruktansvärt cynisk och gammal just nu. Debatten om utseende inom cosplay rasar igen, och mot bättre vetande har jag gett mig in i debatten. Folk på ansiktsboken postar bilder i cosplaytrådar där dem frågar ”vem skulle jag passa att cosplaya som?”

Till synes en ganska oskyldig fråga, men cynikern Linda läser in en hel del i det här. Framförallt läser jag en hoper utseendefixering i det hela, att du enbart bör/kan cosplaya dem du fysiskt liknar. Vilket är absurt med tanke på att nio av tio gånger är det spelkaraktärer som har skeva kroppsformer som åsyftas.

Jag är utomordentligt less på den attityden. Cosplay för mig är att du gestaltar en karaktär du älskar, blatantly säger ”hej världen, jag älskar den här karaktären/serien/spelet/filmen/animen/mangan/so on so forth så mycket att jag klär ut mig till någon ur den serien. Älskar du också den här karaktären och dess ursprung? 8D” Det är nördighet i en av dess mest extrema former.

Hur du som individ ser ut är för mig lite irrelevant, för cosplay handlar om en transformation, om att visa uppskattning. Att gå från det grå trista Svensson-livet till att vara någon annan.

Handlar det i slutändan om utseende i vilket fall som helst? Självfallet. Du gör en dräkt, använder smink och peruk. Poängen jag vill göra är att basformen inte ska spela roll för vad du väljer att göra och hur du blir bedömd. Jag vet inte hur många jag känner inom cosplaysfären som går på dieter för att dem får negativ kritik för hur dem ser ut, jag har tappat räkningen på hur ofta jag själv fått höra att jag ser ut som en strandad val etc. Det gör mig fruktansvärt deprimerad att inse hur kritiska vi är mot folks cosplays och hur lite uppskattning som visas mot att alla cosplayare tar sig tiden att göra sina dräkter och faktiskt visa sig i dem på ett konvent. Jag minns mitt första konvent, UppCon 07. Hade det inte varit för all positiv respons jag fick hade jag förmodligen inte fortsatt cosplaya (och ärligt talat, det var inte den vackraste dräkten, den var ganska illa sydd). Det jag upplevde då och nu är att folk kommer fram till mig och vill prata med mig om det jag cosplayar ifrån, dela nördigheten om hur mycket man älskar och hatar karaktärer inom serier – och det är anledningen till att jag fortsätter. 

NärCon Stockholm

Så var man hemma i skogen. Den där mörka ödsliga platsen där jag och katterna huserar.
Förra helgen var det NärCon Stockholm. För att vara riktigt ärlig har jag fasat inför eventet, för tänk! Hur skulle det bli med ett konvent på en mässa? Det kan väl ändå inte vara något vettigt?
Alla mina farhågor till trots blev jag inte bara blev positivt överraskad utan tyckte om hur det i slutändan blev, om än att lokalerna hade lite skavanker här och där :p (Jag hade inte tackat nej till en kickbike för att ta mig runt).

I mitt koffeindepriverade tillstånd var jag morgonen när konventet skulle öppna ett virtuellt nervvrak. Fastän system och personal fanns på plats är jag perfektionist, och att inte personal till fullo haft möjlighet att checka in sina varor kvällen innan gjorde mig otroligt orolig. Dock blev inte detta ett hinder utan min fantastiska personal tacklade allt med bravur <3

Jag erkänner att personalrummet kan ha varit det mysigaste jag varit i på något konvent även om jag inte spenderade mycket tid där. Att jag som koffeinberoende får en fråga på FB kvällen innan riggning av Patrik som höll i RPR/Myrstacken där han frågar "Vilket är ditt favoritkaffe?" för att på plats se att sagda kaffe finns i personalrummet gjorde att jag kände att min konventsupplevelse blev just lite finare ;w;

Sen har vi Gustav i Hotto Dorinku som gjorde mitt liv fenomenalt bra <3 Som inbiten kaffe-knarkare gjorde han mitt liv drägligt med ordentliga doser koffein :p Nästa gång ni besöker NärCon, prova en kokoslatte. Det är lite med sorg jag ser att han inte kommer jobba i caféet på NärCon Vinter, så det är mycket resten av teamet har att leva upp till om en dryg månad.

Egentligen finns inte så mycket mer att säga mer än att jag hade väldigt roligt på konventet. Jag hade otroligt fin personal, hade roligt med "Catch the Flag" som troligtvis dyker upp igen på NCV.
För er som inte är insatta i det hela - som inbiten "A Song of Ice and Fire" (Game of Thrones) fan hade jag tillverkat tre stycken flaggor som representerade de tre teamen jag huserade över.
House Targaryen, mitt eget team (svart bakgrund, röd tre-hövdad drake)
House Lannister, NC-Store (röd bakgrund, guldfärgat lejon)
House Martell, Besökarnas Försäljningsbord (Orange bakgrund, röd sol med ett guldspjut igenom det).

Det teamen individuellt fick veta var följande:
"Dem där jävlarna som är i Lannister/Martell (beroende på vilket team jag pratade med), dem tror att dem styr Westeros. Men ni vet att så är inte fallet. Och ni ska bevisa att det är ni som styr Järntronen i skuggorna genom att ta deras husflagga. Men ni får inte vara uppenbara och ta den själva, det går inte eftersom spelet sker i skuggorna. Ni ska be besökare att ta det andra teamets flagga och komma över med den. Men om ni blir upptäckta och dem inte lyckas föra flaggan till er sida, ja, då vet ni vad som hände med döde Ned Stark (avrättning -> minuspoäng)."

Jag erkänner att jag inte tänkt igenom allt till hundra procent då BFB var tokupptagna den första dagen, så Lannisters fick ett otroligt försprång som Martell inte lyckades ta igen.