NärCon Vinter 2015

Okay. Bered er på många fula ord.
NärCon Vinter 2015. Mitt första NärCon sedan NCV2013 där jag inte varit arrangör. Jag kan ärligt säga att jag var livrädd och inte alls pepp att åka ner till Linköping. Min ångest över det här förbannade företaget (wait - just hear me out on this) har fått mig att kasta saker ifrån mig och gå "nope nope nope nope not gonna happen nope." För att förstå den här känslan bör man veta en viktig sak. Jag älskar NärCon. Ni anar inte hur många fantastiska människor jag lärt känna som jag bryr mig så otroligt mycket om.
Samtidigt inger eventet mig sån ångest och press att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag ens hör ordet NärCon, för att vara med och arrangera har lett till att jag vill göra så otroligt mycket häftiga saker, men jag inser att jag inte har energin att genomföra dem. I februari förra året efter NCV gick jag totalt in i väggen när det gällde arrangerade för jag insåg att dem enorma krav jag ställer på mig själv som arrangör inte går att genomföra i praktiken. Jag är perfektionist. EXTREM perfektionist. Misstag är inte under några som helst omständigheter acceptabla. I kid you not när jag säger att jag inte velat kliva upp ur sängen och gråtit över hur förbannat jävla usel jag är. Kombinera det med att jag har tacklat 20+ år av självhat och självförakt och först nu börjar lära mig att acceptera mig själv som den jag är så har ni ett ungefärligt hum om hur min mentala status varit.
Samtidigt älskar jag att vara på plats, rodda med min personal och smyga iväg till RPR för att ta ett break och hänga med arrangörerna bakom alltihopa. Jag är en adrenalinjunkie, älskar den där nervösa energin och när allt går i hundraåttio. Mitt team är min familj under en långhelg. Jag gråter när dem gråter, skrattar när dem är glada, ger dem kramar och peppar.
So yeah. Det var både med oerhörd lättnad och extrem sorg som jag konstaterade att NC2014 var mitt sista NC som arrangör och förberedde Elinor (min SiC) på att ta över eländet som är NC-Store (numera Cosmos).
Att återigen bege sig till Linköping var... bitterljuvt. Samtidigt som det var oerhört skönt att komma dit som externt arrangemang samt föreläsare kliade det i fingrarna på mig att hoppa in i något team och arbeta utöver det mitt gäng behövde till Doctor Who-rummet. Jag insåg väldigt snart hur mycket jag saknar människorna bakom NärCon, men samtidigt är jag glad att jag inte ser vad som försiggår bakom scenen. Att arrangera förstör mycket av den där "konventsupplevelsen" som folk pratar om, och det är något med att vara arrangör som innebär att man aldrig riktigt är ledig. Jag har alltid haft otroligt dåligt samvete varje gång jag lämnat mitt område även fast jag vetat att min personal varit väldigt kompetent. Hönsmamma vem jag? Nejdå. Inte alls.
Men ja. NärCon Vinter. Vad tyckte jag?
Jag tror det här konventet är det första på 4-5 år där jag faktiskt har kunnat slappna av. Jag har haft så jävla roligt med mina vänner, folket i Doctor Who rummet har varit så underbara. Jag såg faktiskt inte cosplaytävlingen, har bara hört folk prata om den och fått gratulera flera av mina vänner som vann pris där <3
Cosplay SM fick jag se live, och jag är glad att den här underliga lilla hobbyn som så många tycker om har fått en mer offentlig bild, och inte en där drama och egotrippande varit i fokus (ja jag tittar på dig Heroes of Cosplay). Av alla människor som kunde varit kommentator tror jag inte att man kunde välja en mer ödmjuk än Linnea, och jag är så glad över människorna som deltog och vann priser.
Mitt största minus är, intressant nog, att föreläsningssalen var nästintill helt omöjlig att hitta till om du inte visste var den låg, vilket inte var helt optimalt när jag och Jayden höll i konventets första föreläsning. Trots detta fick vi en tapper liten skara som hittade till oss =) Har jag fler tankar och synpunkter? Ofc. Jag ser mycket som kan förbättras, men så är det med allt. Helt krasst, det är inte mitt ansvar längre och det blir inte bättre över att jag grubblar över det.
Min poäng ligger i det här - att arrangera har förstört mycket av den naiva världsbild jag hade av konvent när jag en gång för 9 år sen började konventa. Ångrar jag att jag började arbeta som arrangör? Nej. Oavsett hur mycket galla jag spytt över åren på diverse event, hur mycket jag än gnällt om fel och brister och svurit högt och högljutt (vilket har bitit mig i arslet) över att jag inte tycker som andra, har jag haft otroligt roligt. Jag har lärt mig massor, träffat människor med spännande åsikter som har fått mig att ifrågasätta hur jag själv tänker och agerar.
Dock saknar jag till viss den där oskyldiga wow-faktorn över att gå på konvent och uppleva en helt magisk ny värld utan att se sprickorna i kanterna. Det här var ett skönt mellanting av de två.

KultCon 2014

Okay. This is going to be a long one. Don’t read if you can’t stand a lot of self-loathing - and before you ask; no, this is not a cry for attention or me going "boo-hoo everyone hates me." This is my experience of a long time fighting for people to stop judging cosplayers based upon how they look.

I'm plus-sized, there’s no hiding it. Aside from that it’s a risk for my health, which admittedly worries me a bit; I’m pretty comfortable in my own skin.
I am beyond used to that people call me names when I cosplay. It still is like a mother-fucking knife stabbing me in the back when I hear people call me names or when I after the convention browse images and see what people write. I’ve been – among other things, told to stop cosplaying because I bring other cosplayers down with how ugly I look. The sheer amount of hate that I’ve received is… insane. Soooo much that again and again I’ve decided to stop cosplaying, but then someone has cheered me on and I decide to try just one more costume. And I have been cosplaying for twelve years, so that’s a long time of hearing things like this.

So, yeah, you might say that I’m not particularly confident with cosplaying on an everyday basis, even though I love it. It’s a love-hate relationship, truthfully.

I wasn't planning on competing at KultCon. Far from it. I made Merryweather (Sleeping Beauty) because I love her as a character and I knew that the theme for the cosplay-chess was going to be hot vs. cold (at least it was when I signed up o.o ) and I wanted an excuse to yell “MAKE IT BLUE!” to someone dressed in pink/red. But then Linnéa (head of cosplay) made me sign up for the competition on location, and I just went “… fine. For shits and giggles.”

I had fun. I owned that stage, because frankly – Merryweather is just like me. Short, grumpy, over-weight but though she's prickly like a cactus she's a real softie on the inside. It’s not a perfect cosplay. The only screen-accurate thing on it is the dress, the rest is me going “would she - if she had the possibility, add details like this?”

And an hour after the competition I got a call asking me to come into judging. I literally stared at my phone for two minutes wondering what the hell just had happened. I was convinced that they’d picked the wrong person and that they’d go “lol we were mistaken. Kthxbai” when I stepped into the room. A part of me still thinks this is the case.

But then later that night I got a text saying that I’d been selected to win something in the cosplay competition. I lost it. I think I broke down crying four or five times, because in my world people like me don’t win things. Not with the ongoing debates about weight, about how you look and the constant talk about that you have to have a 90/60/90 body.

Until actually hearing my name being announced on the stage (and really-really? Until I left the convention) I thought this was a mix-up. I held on to my trophy afraid someone would take it away from me. On-stage I think I yelled "WHAT?!" four or five times. And I find it so ironic that despite me raging again and again about that I hate the category “most alike/similar” category (due to the pressure about looks), in which category did I win? Most alike/similar.

I think this proves that I have a point. You don’t have to have a “perfect body” (and Lord knows I hate using that phrase, because everybody is perfect as long as they feel good about themselves) to win. You can be a short, grumpy, fat woman who likes to sew and improvise with a limited budget. You don’t have to starve yourself, work out like a loon or have a fat wallet. You need to love a character enough to want to dress up like them, and hey – if you happen to cosplay a short, fat, grumpy old woman while you are one – good for you. But never forget – if you don’t want to cosplay a short, fat, grumpy old woman but a beautiful princess, go crazy. Do what you love. Because when you feel beautiful and comfortable with what you cosplay you are gorgeous no matter what.

Thank you Cherry for beating this message into my thick-headed skull. I love you <3 

Utseendefixering inom cosplay

Jag känner mig fruktansvärt cynisk och gammal just nu. Debatten om utseende inom cosplay rasar igen, och mot bättre vetande har jag gett mig in i debatten. Folk på ansiktsboken postar bilder i cosplaytrådar där dem frågar ”vem skulle jag passa att cosplaya som?”

Till synes en ganska oskyldig fråga, men cynikern Linda läser in en hel del i det här. Framförallt läser jag en hoper utseendefixering i det hela, att du enbart bör/kan cosplaya dem du fysiskt liknar. Vilket är absurt med tanke på att nio av tio gånger är det spelkaraktärer som har skeva kroppsformer som åsyftas.

Jag är utomordentligt less på den attityden. Cosplay för mig är att du gestaltar en karaktär du älskar, blatantly säger ”hej världen, jag älskar den här karaktären/serien/spelet/filmen/animen/mangan/so on so forth så mycket att jag klär ut mig till någon ur den serien. Älskar du också den här karaktären och dess ursprung? 8D” Det är nördighet i en av dess mest extrema former.

Hur du som individ ser ut är för mig lite irrelevant, för cosplay handlar om en transformation, om att visa uppskattning. Att gå från det grå trista Svensson-livet till att vara någon annan.

Handlar det i slutändan om utseende i vilket fall som helst? Självfallet. Du gör en dräkt, använder smink och peruk. Poängen jag vill göra är att basformen inte ska spela roll för vad du väljer att göra och hur du blir bedömd. Jag vet inte hur många jag känner inom cosplaysfären som går på dieter för att dem får negativ kritik för hur dem ser ut, jag har tappat räkningen på hur ofta jag själv fått höra att jag ser ut som en strandad val etc. Det gör mig fruktansvärt deprimerad att inse hur kritiska vi är mot folks cosplays och hur lite uppskattning som visas mot att alla cosplayare tar sig tiden att göra sina dräkter och faktiskt visa sig i dem på ett konvent. Jag minns mitt första konvent, UppCon 07. Hade det inte varit för all positiv respons jag fick hade jag förmodligen inte fortsatt cosplaya (och ärligt talat, det var inte den vackraste dräkten, den var ganska illa sydd). Det jag upplevde då och nu är att folk kommer fram till mig och vill prata med mig om det jag cosplayar ifrån, dela nördigheten om hur mycket man älskar och hatar karaktärer inom serier – och det är anledningen till att jag fortsätter. 

NärCon Stockholm

Så var man hemma i skogen. Den där mörka ödsliga platsen där jag och katterna huserar.
Förra helgen var det NärCon Stockholm. För att vara riktigt ärlig har jag fasat inför eventet, för tänk! Hur skulle det bli med ett konvent på en mässa? Det kan väl ändå inte vara något vettigt?
Alla mina farhågor till trots blev jag inte bara blev positivt överraskad utan tyckte om hur det i slutändan blev, om än att lokalerna hade lite skavanker här och där :p (Jag hade inte tackat nej till en kickbike för att ta mig runt).

I mitt koffeindepriverade tillstånd var jag morgonen när konventet skulle öppna ett virtuellt nervvrak. Fastän system och personal fanns på plats är jag perfektionist, och att inte personal till fullo haft möjlighet att checka in sina varor kvällen innan gjorde mig otroligt orolig. Dock blev inte detta ett hinder utan min fantastiska personal tacklade allt med bravur <3

Jag erkänner att personalrummet kan ha varit det mysigaste jag varit i på något konvent även om jag inte spenderade mycket tid där. Att jag som koffeinberoende får en fråga på FB kvällen innan riggning av Patrik som höll i RPR/Myrstacken där han frågar "Vilket är ditt favoritkaffe?" för att på plats se att sagda kaffe finns i personalrummet gjorde att jag kände att min konventsupplevelse blev just lite finare ;w;

Sen har vi Gustav i Hotto Dorinku som gjorde mitt liv fenomenalt bra <3 Som inbiten kaffe-knarkare gjorde han mitt liv drägligt med ordentliga doser koffein :p Nästa gång ni besöker NärCon, prova en kokoslatte. Det är lite med sorg jag ser att han inte kommer jobba i caféet på NärCon Vinter, så det är mycket resten av teamet har att leva upp till om en dryg månad.

Egentligen finns inte så mycket mer att säga mer än att jag hade väldigt roligt på konventet. Jag hade otroligt fin personal, hade roligt med "Catch the Flag" som troligtvis dyker upp igen på NCV.
För er som inte är insatta i det hela - som inbiten "A Song of Ice and Fire" (Game of Thrones) fan hade jag tillverkat tre stycken flaggor som representerade de tre teamen jag huserade över.
House Targaryen, mitt eget team (svart bakgrund, röd tre-hövdad drake)
House Lannister, NC-Store (röd bakgrund, guldfärgat lejon)
House Martell, Besökarnas Försäljningsbord (Orange bakgrund, röd sol med ett guldspjut igenom det).

Det teamen individuellt fick veta var följande:
"Dem där jävlarna som är i Lannister/Martell (beroende på vilket team jag pratade med), dem tror att dem styr Westeros. Men ni vet att så är inte fallet. Och ni ska bevisa att det är ni som styr Järntronen i skuggorna genom att ta deras husflagga. Men ni får inte vara uppenbara och ta den själva, det går inte eftersom spelet sker i skuggorna. Ni ska be besökare att ta det andra teamets flagga och komma över med den. Men om ni blir upptäckta och dem inte lyckas föra flaggan till er sida, ja, då vet ni vad som hände med döde Ned Stark (avrättning -> minuspoäng)."

Jag erkänner att jag inte tänkt igenom allt till hundra procent då BFB var tokupptagna den första dagen, så Lannisters fick ett otroligt försprång som Martell inte lyckades ta igen.

Doctor Who Drinking Game

Well, det här kom till när jag och ett par vänner satt och tittade igenom säsong 2 och 3 av Doctor Who (den nya versionen), med löfte om att nästa gång vi sätter oss och har ett marathon (för det kommer att ske) gäller detta.

Each time someone yells ”Doctor!”
Each time someone asks “Doctor who?”
Each time someone yells "Run!"
Every time someone says "It's bigger on the inside." (Drain the glass for the Martha Jones incident)
Every time you hear "Ex-ter-mi-nate!"
Every time you hear "Delete!"
Every time Donna references to the fact that the Doctor is an alien.
Every time bananas are mentioned.

Every time Jack flirts with someone.
Every time the Doctor flirts with someone.
Every time the chosen companion flirts with someone.

Doctor specific

Every time the 9th Doctor says “Fantastic!”
Every time the 9th Doctor says “Stupid ape.”
Every time the 10th Doctor says “I’m sorry. I’m so sorry.”
Every time the 10th Doctor says “Brilliant!”
Every time the 10th Doctor says “Allons-y!”
Every time the 10th Doctor licks something
Every time the 10th Doctor puts on the "brainy specs."
Every time the Doctor bursts into techno babble.
Every time the Doctor says 'What?' three times in a row.
Everytime the Doctor says a word you're sure he just made up. (Majority of the group have to be in agreement that the word sounds made up)

Every time an actor portraying someone from Harry Potter appears (for David Tennant, drain your glass once.)
Every time an actor from the old series appears.
Every time a Dalek appears.
Every time a Cyberman appears.
Every time an Ood appears.

Season specific:

In season 1 – Every time there is a “Bad Wolf” reference
In season 2 – Every time there is a “Torchwood” reference
In season 2-3 – Every time there is a “Saxon” reference
In season 3 – Every time the Doctor mentions Rose
In season 3-4 – Every time there is a “Atmos” reference
In season 2-5 - Every time you spot a "Magpie Electricals" reference.

Uppcon - the End of an Era

Sitter så här på kvällskvisten och går igenom alla mina minnen från Uppcon. Jag har alltid haft en blandad hatkärlek för Uppcon, mycket för att jag blivit besviken då mina upplevelser under UC08, 09 och 10 inte överensstämde med mina happy-go-lucky känslor jag hade som ny konventare på UC07 (och GUD vad jag känner mig gammal när jag sitter och tänker tillbaka på det). Jag erkänner helhjärtat att jag älskar Uppcon - för det har lett till att jag fått bland de finaste vänner en människa kan ha. Jag har oförglömliga minnen och satt och grät under gårdagen när jag kom hem för att jag insåg att Uppcon is no more.

Jag tror att mycket av anledningen till att min hatkärlek till Uppcon ändrades i samband med att jag började jobba på konvent och lärde känna människorna bakom alltihopa. Det blir en helt annan samstämmighet och känsla när man sitter en 10-20 pers i Green Room, fredag natt, alla är hur trötta som helst och alla vet att det är två dagar kvar och ingen kommer få mer än 2-3 timmars sömn per natt. Komradio-disciplinen försvinner nånstans när klockan närmar sig midnatt, men inte en jävel har nåt emot det.

Det är hur annorlunda som helst hur man upplever konvent som besökare respektive personal, både till det bättre och det sämre, men fan om jag skulle byta ut min personalbricka mot ett besökarband. Även när man jobbar 24/7 (snarare 25-26/7), har åttioelva personer som ber om hjälp samtidigt, osv. osv. är det folket runtomkring en som får konventet att gå runt och som ger motivation och ork.

Nu har jag visserligen aldrig haft en arrangörspost på UC, men alla arrangörer och personal har my utmost respect. I love you guys. Daniel och alla andra har fått ta emot kritik under alla år, men har fortsatt att göra sitt allra bästa – och vilket avslut det blev!
Nu får ni ursäkta mig – men jag har en dejt med de två männen i mitt liv – Ben och Jerry, för jag ska sitta och emo-a mig en stund och nostalgi-trippa ännu mer. Uppcon – I’ll miss you. Thank you for six wonderful years.

Om cosplay

Som cosplayer är det alltid en hårfin linje på var gränsen går mellan hur orealistisk ens cosplay är jämfört med verkligheten. Debatter förs över Internet på om man verkligen bör göra enligt originaldesignen, vilket om jag ska vara riktigt ärlig inte alltid är det snyggaste som finns, eller om man ska modifiera så att det onaturliga ser mer… naturligt ut. Till exempel, hur många stylar sina Sephiroth-peruker enligt spelversionen med den extrema V-luggen? (Katie Bair undantagen.)

I slutändan handlar det om att anpassa en karaktärs utstyrsel till dina egna mått. För även om du vill vara 100 % korrekt så bör man fortfarande tänka proportionerligt. Vi är alla unika, och det är det som är så fantastiskt. En del av oss har långa överkroppar, andra är ganska satta. Det finns långa ben, korta ben, du kan vara smal som en sticka eller kraftigt överviktig. Och det är helt okej.

När man cosplayar får man ofta konstatera att även om den där karaktärens tröja slutar vid midjan och jag har en extremt lång överkropp ser det betydligt snyggare ut om jag förlänger den med ett par centimeter. Allting handlar egentligen om ”Vad är jag som cosplayer bekväm med, och hur kan jag få det att överensstämma med min vision av den här dräkten”?

När jag var ny inom cosplay var jag helt vilse i letandet av material till mina dräkter. Min syslöjdslärare hade tipsat mig om Textilcentrum i Sundbyberg, men när det kom till tillbehör förlitade jag mig på Panduro, en butik som kostat mig många tusenlappar under årens gång.

Inget ont om dessa två butiker, men det är värt att notera att det finns en mängd butiker att välja bland, både bland Internet och för oss som tycker om att gå runt i butiker och leta.

Ute i butiker – var aldrig rädd att be om hjälp, även fastän du känner dig som en idiot. Glöm aldrig bort att personalen får betalt för att hjälpa dig.

Över huvud taget – att be andra cosplayare om hjälp är ett stort tips. Utan hjälp från några av Sveriges bästa cosplayare hade knappt hälften av alla dräkter jag gjort lämnat ritbordet.

När det gäller glasprismor etc. finns självklart resin så att du kan göra egna, men det luktar något våldsamt och är inget jag rekommenderar en nybörjare att starta ut med. Ett förslag om du letar prismor är att gå till en lampaffär, specifikt såna som säljer kristallkronor. Som regel har dessa alltid lösa prismor till salu, jag har bland annat handlat mycket på Kristallkronan på Sveavägen (tunnelbanestation Rådmansgatan). För en relativt billig peng kan man komma över prismor i olika storlekar. Dessa målas vid behov med glasfärg, och vill man ha den i en fortfarande relativt genomskinlig nyans så måla ett tunt lager. Ett tips är att köpa en eller två mer än du behöver så att du har nån du kan göra fel med.

Skor är nog en av de delar jag sett flest cosplayare ”fuska” med (undertecknad inkluderad). Trust me, det syns när du har dina sneakers/gympaskor under den där fotsida klänningen. Förr eller senare kommer du vara tvungen att gå. Om du inte är van/bekväm med högklackat så försök hitta ballerinaskor eller sandaler. Varför? För att du kommer förmodligen ha kläderna på dig hela dagen, och att gå i 7-10 cm klack i en hel dag gör ont.

En enkel lösning är att gå till Myrorna eller Stadsmissionen och jaga skor. Begagnat innebär inte dåligt. Leta efter skor du kan modda efter eget behov, eller om du har tur, skor som passar perfekt. Var inte rädd för att tänka utanför lådan.

And so it begins

Jag heter Linda och nickar Lady men föredrar att kallas vid mitt namn. Jag är för närvarande 25 år gammal och bor i skogen utanför Norrtälje, men håller mig mycket i Stockholm. Jag har cosplayat sedan 2002, men började konventa först 2006. Mitt första konvent var Uppcon 07 då jag cosplayade och tävlade med Temari från Naruto.
Jag kommer aldrig hävda att jag är Sveriges bästa cosplayare (såvida jag inte mot alla odds vinner SM eller liknande, och även då är det tveksamt med tanke på att jag vet hur många fantastiska cosplayare det finns i Sverige). Jag är en glad amatör, och har under årens lopp plockat upp ett par tips som jag vill dela med mig av.

Den här bloggen är ett försök från min sida till att illustrera och förklara hur jag gör mina cosplays. Vilket egentligen är lite knivigt, för oftast höftar jag till med något som ser bra ut. Mallar? Vaddå mallar? Jag syr i skräptyg tills det att jag blir nöjd med resultatet och utgår sedan från det när jag arbetar i det slutgiltiga tyget.

Min favoritdel av cosplay-skapandet kommer nog alltid att vara perukerna. Jag har ett femtontal peruker liggandes hemma som jag styleat, sytt och färgat. Det är ett fruktansvärt pillarbete och kräver tålamod, men jag blir lika glad varje gång jag är klar.

En annan favorit är att leta tyger och planera hur jag ska få dräkterna klara. Hela processen från papper till att bestämma tyger, fundera ut hur jag gör olika detaljer, byta idéer med andra, till då jag faktiskt sätter mig ner och arbetar är en ganska intensiv period som jag inte skulle skippa för allt smör i Småland.